Jag är en tinderstick-människa...

Jaha. då var man ensam igen... vissa människor är bara så jäkla bra på att undvika förhållanden, jag är en av dem...varenda gång nån kommer för nära eller vill bli för seriös är det tack och hej leverpastej...jag vet inte varför jag är sådan..för alla vill i ju ha lite kärlek....men jag vill inte ha för mycket. Jag vet inte om jag inbillar mig att det inte finns nån som duger åt mig, eller att jag inte förtjänar att vara lycklig...jag tror inte att jag tänker så, men ibland så börjar jag ju undra.




Det fanns en kille, eller snarare man, som jag gillade, ganska mycket faktiskt..vi kom superbra överrens och det kändes jättebra. Han rörde mitt hjärta på ett sätt som...låt oss säga att det var länge sen sist som jag över huvudtaget kände så här...men vad gör jag....jag börjar träffa en annan kille istället som inte betyder nåt för mig...

• jag berättar för kille nr 1 om alla mina dåliga sidor


• jag låter kille nr 1 få se alla mina neurotiska sidor


• jag låter kille nr 1 hjälpa mig att ta mig loss från kille nr 2


• jag berättar för kille nr 1 hur jävla dålig jag är på förhållanden


• jag säger till kille nr 1 att jag ska sluta med killar

och nu sitter jag här och undrar varför inte kille nr 1 vill ha mig...

Jag kommer att bli en av dem miserabla människorna som Tindersticks skriver låtar om...jag kommer att sitta där om trettio år på en rökig whiskeybar med rödmålade läppar och träffa andra emotionellt handikappade...och kanske på sin höjd få en ”rented rooms”-upplevelse...om jag inte skärper till mig så kommer det bli så...

Kanske dags att göra något åt sitt liv?!